En Modells Köregenskaper

Vid våra tävlingar pratas det en del om att köra mer eller mindre bra. Det pratas mindre om hur man före körningen förbereder sin modell för ett bra resultat. Jag menar då inte att se till att batterierna är laddade, utan hur vi väljer, utrustar och trimmar in våra modeller. Under mina 11 år som aktiv har jag tävlat med 7 olika modeller. De spänner från 25 till 131 cm i längd, 280 g till 32 Kg i vikt, en till fyra propellrar, och så vidare. De har väldigt olika egenskaper, och bjuder skepparen på olika svårigheter. Under åren har jag jobbat en del med att få dem att uppträda så bra som möjligt i manöverbanan.

Flottan bakom de erfarenheter artikeln beskriver, framifrån och bakåt: Yamato, PT 109 och Chris Craft Barrelaback, African Queen och Calypso, och längst bak Mister Darby med Darby Jr på akterdäck.

Syftet med den här artikelserien (det är tänkt att bli en serie) är att beskriva några av mina erfarenheter. Kanske kan de vara till nytta för någon annan. Samtliga kommentarer är mina personliga uppfattningar, och gör inte anspråk på att vara sanningar för någon annan.

Den här första artikeln ägnas åt modellvalet. Jag tror inte någon av oss väljer en modell enbart för att den ska vara lättkörd. Det krävs andra drivkrafter för att man ska lägga ner hundratals, eller kanske tusentals, timmar på ett modellbygge. Men det skadar ju inte att tänka igenom vad man ger sig in på, även avseende körningen. Kommentarerna här är säkert välkänd skåpmat för flertalet aktiva tävlingsåkare, men kan kanske ge viss vägledning för den som inte kört så mycket i manöverbanan.

Helst vill vi väl alla ha både stadig gång och snabba kursändringar. Vi lär dock få nöja oss med kompromisser. Ett långsmalt skrov, helst med en köllinje som håller jämnt djup hela skrovets längd, är kursstabilt. Exempel på mycket långsmala skrov är jagare, kryssare och klassiska atlantångare. De har ofta ett längd/bredd förhållande på ca 10:1. De är kursstabila, men också svårsvängda. Såväl minskat längd/bredd förhållande som en ”rundad” köllinje med grundare för och akter ökar svängförmågan, men minskar istället kursstabiliteten. Yamato har stor kursstabilitet, medan Mister Darby måste vaktas varje sekund. Ett längd/bredd förhållande på endast 3,6:1 och en plan botten utan markerad köl samt en mycket grund akter, gör henne instabil. Jag kallar hennes uppträdande för ”nervöst”. Någon annan skulle kanske kalla henne ”manövervillig”.

Olika skrovform ger stabilitet (Yamato i mitten) eller instabilitet (Mister Darby till vänster). Calypsos (till höger) uppträdande ligger närmare Yamato, men hon är klart mer manövrerbar.

Många hävdar att grå skrov är svårast att se. Jag håller inte med. Varken Yamato eller Mister Darby ställer till några speciella svårigheter på det området, utom vid starkt motljus. Den mörkt kamouflagegröna PT 109 är mycket svårare att se. Mest problem har jag haft med Calypso. Hon har ett brett svart fält närmast vattenlinjen. Ovanför är skrovet vitt. Den skarpa linjen mellan vitt och svart stör ögats bedömning av vattenlinjen, speciellt i motljus. Om man felbedömer vattenlinjen så felbedömer man ofelbart sitt läge i anseglingen till portarna. Se upp med mörk bottenfärg som går upp markant över vattenlinjen på ett ljust skrov.

Modeller med en propeller vrider sig nästan alltid vid bromsning (i kajen) och vid inledning av backningsmanövrer. Med två eller fyra motriktade propellrar slipper man vridningen. Med flera propellrar kan man också utnyttja stopp eller reversering av en eller flera av dem vid girar, som separat funktion eller kopplat till roderutslaget. Mer om det i en separat artikel.

För modeller med två eller fyra propellrar är det stor skillnad om det sitter roder bakom propellrarna, eller bara ett i mitten. Det senare ger sämre styregenskaper genom att ingen propellerström trycker på rodret. För modeller med en propeller elimineras vridningen vid bromsning och backning nästan helt om man har en dysa, en sorts ”krage”, runt propellern. Dysor finns både fasta med separat roder, och vridbara där dysan är rodret. Den manövermässigt bästa propeller/roder lösningen är förmodligen två motriktade vridbara propellrar. Det finns på så skilda modeller som Alf Rooths bogserare Ngan Chau och Tobias fartvidunder Portofino, för dem som minns den. En nackdel är relativt obefintlig roderverkan utan driv på propellrarna. I gengäld är styrförmågan vid backning oslagbar.

En bogpropeller kan vara bra för att styra med vid backning, då roder ofta biter dåligt bakåt. Den ger också möjlighet att styra vid kajtilläggningen utan att svänga ut med aktern och utan styrfart. Det finns modeller med både bogpropeller och akter-thruster (det verkar vara vad svenskt sjöfolk kallar en ”bogpropeller i aktern”). Det ger, åtminstone i teorin, möjlighet att i stort sett stanna framför en port, förflytta sig i sidled tills det ser rätt ut, och då trycka till framåt. I praktiken skulle jag tro att den främsta nyttan är vid tilläggningen.

Längd i förhållande till bredd påverkar kursstabiliteten (se skrovform ovan). Längden har också betydelse vid kajen, eftersom kajbredd utöver skrovets bredd enligt reglerna avgörs av längden. Man behöver utrymme i kajen av två skäl. Det ena är för att kunna svänga. Här kräver ett längre skrov större utrymme, och det är också vad det får enligt reglerna. Jag tycker dock de största svårigheterna vid kajen är vind, ström och vågor. Dessa är lika stora oavsett hur långt skrovet är. Det innebär att med ett långt skrov har man stora marginaler. Med ett kort skrov inga alls. Jag körde en säsong med Darby Jr. Den är 25 cm lång och har 5 cm kajbredd utöver sin egen bredd. Det var inte kajtilläggning. Det var kanalkörning fyra hela båtlängder med 2,5 cm marginal på vardera sidan! Min upplevelse är att med våra kajregler börjar svårighetsgraden öka vid ca 70-80 cm längd, för att med riktigt korta modeller nå det näst intill omöjliga.

Bredden påverkar naturligtvis hur stor marginal man har i portarna, men för våra vanliga bredder på upp till ca 3 dm är nog skillnaden mindre än vad många tror. 1m centrummått och bojar med 1 dm diameter ger en fri öppning i portarna på 90 cm. Det innebär att om skrovet är 10 cm brett har man ett utrymme på 80 cm som man måste träffa med skrovets mittlinje (eller spetsen i fören), innan skrovsidorna skrapar i bojarna. Om skrovet istället är 30 cm brett krymper de 80 centimetrarna till 60 cm. En minskning med ”bara” 25% vid en ökning av skrovbredden till 300%. För portmiss är det ingen skillnad alls. Det avgörs av centrumlinjen i fören och har ingenting med bredden att göra. Värre kanske är att för en given längd och vikt ger ett bredare skrov minskat djupgående. Det minskar i sin tur kursstabiliteten och ökar känsligheten för sidvind.

Motorstyrka gör körningen enklare, förutsatt att fartreglaget klarar att dosera kraften vid finmanövrering. Annars blir bromsning i kajen besvärligt. Glöm bara inte bort att det är skalamodeller vi håller på med. Hur snyggt är det med en fiskebåt eller ett lastfartyg som ser ut som en gammal Charlie Chaplin film? Det finns olika teorier om hur man ska räkna fram skalariktig fart. En av de vanligaste är att använda roten ur 2 (ca 1,4) gånger skalafarten. För våra ”normala” skalor blir det ganska bra, men t ex Yamato (skala 1:200) skulle då behöva en dryg timme för ett heat i manöverbanan. Vi får alla försöka göra ”rimliga kompromisser”.

Mister Darbys skrov ser ut som stabiliteten själv, men då luras Mister Darby…

Vikt verkar inte vara någon större hjälp mot vågor. 32 Kg Mister Darby guppar i stort sett lika mycket som 2,3 Kg African Queen. Däremot går ett långsmalt skrov lugnare än ett kort och brett, genom att det skär vågtopparna bättre. För sidvind handlar det om att ha stort mothåll under vattnet, dvs så lång och djup köllinje som möjligt, och litet vindfång. Särklassigt bäst form, i min flotta, för såväl vågor som vind har Yamato. Att hon sedan inte har motorstyrka att hantera vind och inte klarar vågor utan att ta in vatten är en annan historia. Min bäst fungerande ”busvädersmodell” är Calypso. Trots ett avsevärt vindfång och den relativt låga vikten 4,7 Kg är hon ganska stadig. Det långsmala skrovet skär bra. Den djupa och raka köllinjen, tillsammans med två bilge kölar, håller i bra i sidled. Dessutom har skrovet ett rundat tvärsnitt som gör att hon i hård sidvind rullar ner till ca 45° slagsida och ”släpper förbi” en del av vinden. Om bara skepparens nerver håller och allting ombord sitter fast går det ganska bra. PT 109, Chris Craft och African Queen saknar alla något egentligt mothåll under vattnet, men klarar sig någorlunda hyfsat genom litet vindfång. Den skeppare som har ett grunt ”sportbåtsskrov” och stor överbyggnad kan räkna med en spännande resa när det blåser.

Ett avsevärt vindfång, men också en skrovform med rak djup köllinje som ger stabil gång.

Ä r då någon av de modeller jag kört med ”perfekt”? Nej, alla har sina brister. Mister Darby har för dålig kursstabilitet, parat med mycket stort vindfång. Chris Craft och African Queen störs av en-propeller-vridningen vid backning och stopp, och har båda för grund undervattenkropp för att ge någon stabilitet. PT 109 går inte att se. Darby Jr är oerhört ”guppig” och ”vinglig”, och dessutom näst intill omöjlig i tilläggningen. Calypso är nog den bästa kompromissen, där vindfånget och färgschemat på skrovet ger de största utmaningarna. Yamato är mest stabil, men saknar helt resurser för att korrigera några misstag, och sådana gör man som bekant då och då. Jag tror en modell med Yamatos egenskaper är ett perfekt ”träningsverktyg”. Man tvingas till en körstil som bygger på att planera sitt vägval efter vind och ström och komma rätt till varje port, istället för att leva på snabba manövrer för att korrigera sina felbedömningar. Mycket uppfostrande!

I en annan aspekt är Yamato perfekt. Om vind och vågor håller sig någorlunda lugna är hon helt enkelt roligast att köra. Optimalt nöje! Det är en speciell känsla att ge full fart framåt, eller fullt roderutslag, och få vänta ett tag på den sävliga reaktionen. Det känns som ett ”riktigt fartyg”. Och det går att göra bra resultat med manövreringströga modeller. Hon har i Tobias händer vunnit SM brons i KFS, och om det inte varit för ”regeln om deltagare med flera båtar i samma klass” hade hon också haft några medaljer i KF.

Tung modell (9 Kg), små motorer, små propellrar, ingen propellerström på rodret. Man får inte ha bråttom, varken med att svänga eller med någon annan manöver.

Oavsett vilka modeller vi fattar tycke för, och väljer att bygga och köra, så kan vi i viss mån påverka deras egenskaper. Medel att arbeta med är viktfördelning, roderuppsättning och fartreglageintrimning, för att nämna några. I kommande artiklar kommer jag att beskriva några av mina försök på området.